Partymutanten insöp liv

Klassfesten igår får väl ändå ses som lyckad, fler anlände än vad jag från en början trott. Ölbrännbol med vin, sträckning i låret och en och annan gräsfläck präglade kvällen. Efter brännbollen bar det av till Party-Kocken och hennes lilla, lagom, absolut perfekta lägenhet. Den är som gjord för party.

Där insöps kanske lite för mycket vin, öl och vodka för alla parter. Jag däremot höll mig rätt stabil. Började inte gråta, hånglade inte upp någon, gick rakt och kände inte alls för att ta en öl på krogen som jag snackat om hela kvällen. Nej, jag var hungrig. Så efter x antal försök att få med några, eller åtminstone någon classmate gav jag upp rätt hårt. Gick som i extas mot Donkan med vetskapen om att jag snart skulle få sätta tänderna i en Big Mac & Co. Om ändock ensam.

Men jag orkade inte vara kvar på stan och strosa längre, kände mig inte pepp för en sekund då jag blivit nekad sällskap (det var inte ens någon som märkte att jag drog iväg) och beslutade mig för att beställa en meny och ringa mamma för skjuts. Det var riktigt skönt att komma hem, sätta tänderna i burgaren, grisa i sig pommesen och njuta av Scrubs i samma veva som jag svepte den medföljande coca-colan.

När jag sedan, en aning vingligt kanske, börjar promenera upp för trappen till övervåningen slår det mig att någonstans i mitt rum finns en smarrig godispåse lokaliserad. Jag bara måste hitta den! Sagt och gjort, med noll hjärnceller liknade jag förmodligen en mutant från Shawn of the dead där jag irriar runt i rummet med händerna på golvet och arslet i vädret, för att hitta min otroligt smarriga godispåse.

Till slut fann jag friden, åt ett halvt kilo godis och somnade med rollopapper i käften. Jag kom sedan på att det här tammefan är livet, livet som fyllomutant en sen vårnatt.