Vad skall man göra? Stå och se på? Jag känner mig försvarslös. Det finns ingenting jag kan göra, fastän det känns som tröst och vettiga råd och arga kommentarer borde hjälpa. Men egentligen är jag bara en vän, som ingenting kan göra och som ingenting vet. Egentligen.Vad gör hon nu, min vän? Sitter hon och är nära gråten på grund av hur hon blir behandlad? Vill hon egentligen ringa mig, fastän hon kanske känner sig påträngande?
Det finns inga ord för hur mycket jag älskar mina vänner. Det att jag älskar dem, mina nära och kära, bidrar till att jag gärna stöttar och är en axel i hård vind. Jag vill vara det! Speciellt när jag själv har vetskapen om att det är på allvar, och att min vän uppskattar mina ord, rätt ord som fel ord. Min vän uppskattar att jag finns där, att jag tar mig tid, att jag erbjuder mig att ringa även fast jag kanske egentligen har helt andra saker för mig; men jag har aldrig tvekat på att finnas till för en vän. Aldrig har jag ens tänkt tanken att inte stötta, att inte säga vad jag tycker, att försöka påverka och pigga upp.
Det kan handla om en bagatell eller riktiga tråkigheter, I don't give a damn, jag vill bara finnas där i vått och torrt, för alla dem jag älskar.
Samtidigt som detta är min allra största styrka, är det min allra största svaghet. Det faktum att jag bryr mig och känner för vänner, sådär otroligt intensivt, har gjort att jag faktiskt glömt bort mig själv.
Jag har aldrig tänkt på mig själv som en person med problem, fastän jag har haft och har en hel del av dem. Men hur kan det bli som så här? Jag har ett behov av att prata om all skit som hänt mig, men det är bara Henrik i stort sett som tagit del av all problematik. Han vet allt om mig. Kanske jag inte har något behov av att prata om allt med mina vänner? Eller vågar jag inte? Eller är det kanske så att jag helt enkelt nöjer mig med att finnas till?
För jag finns mer än gärna till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar